Airedaleterrierns Ursprung

Det började i Yorkshire…
Den 18 september 1976 samlades airedaleterrierfolk från hela världen, de nordiska länderna och nästan alla länder i Europa, från USA, Japan och Australien, för att fira airedaleterrierns jämnt 100-åriga existens som hundras. De träffades utanför den engelska badortsstaden Scarborough vid nordsjökusten i Yorkshire.
I Yorkshire skulle det vara, för detta är i allra högsta grad en hundras från Yorkshire, men egentligen inte från den del av grevskapet där Scarborough ligger.

Diffus bakgrund. Årtalet 1976 var inte heller så där alldeles precis för ett hundraårsfirande. Ska sanningen fram, så är det ingen som kan säga exakt vad för ”födelsedag” som ska räknas. Om någon hundras har en verkligt diffus bakgrund och början, så är det denna. En lång rad hundraser har i tur och ordning utnämnts till airedaleterrierns förfäder, så många att Holland Buckley i den första boken helt tillägnad rasen (ca 1928) inte drar sig för att tala om en ”häxkittelsblandning” och önskar att den handfull entusiaster i Yorkshire, som svarade för rasens första början, hade varit något mindre fördomsfria vid valet av sitt avelsmaterial. James Saunders, också engelsman, som kom med en annan airedaleterrierbok bara något år senare, fyller i: ”De som tidigt skrev om rasen förefaller att genom sina teorier, personliga uppfattningar och utelämnanden ha sammansvurit sig för att väva en dunkel slöja över rasen”.

Det började på 1850-talet. Det tycks ha börjat på tidiga 1850-talet. Ett av de nöjen som gruvarbetarna och textilarbetarna i västra Yorkshire kunde unna sig var att ha hundar som de kunde jaga ned, idka lite tjuvskytte med för den egna mathållningen, ställa upp med i råttfångarmatcher i något flodområde på lördagarna och kanske i organiserade hundslagsmål med vadhållning.
I synnerhet råttmatcherna, där lag av terriers vann poäng efter det antal flodråttor varje hund knäckte nacken på inom en given tidrymd, tilldrog sig stort intresse och blev föremål för många vad. Troligen var det för att göra de tillgängliga terrierna skickligare och lämpligare för vattenarbetet som man började göra de korsningar, som ledde fram till airedaleterriern.
Men vilka korsningar? Det är här vi genast kommer ut på hal is. Uppgifterna är många och går kraftigt isär. Raser som enligt olika källor skulle ha bidragit till den blivande airedaleterriern är den gamla strävhåriga engelska brun-och-svarta terriern, en liknande terrier kallad skotsk (men något helt annat än dagens skotska terrier), den walesiska stövaren, utterhunden, bullterriern, collien, dandie dinmont terriern, bedlingtonterriern, den irländska terriern, den sydengelska jakthunden. Nog har man rätt att tala om häxkittelsblandning, om allt detta hörde till.

Utterhund och engelsk terrier. Huvudingredienserna synes dock har varit den strävhåriga brun-och-svarta engelska terriern och utterhunden (det finns t. o. m. en uppgift att en första sådan korsning skulle ha gjorts av en viss Wilfred Holmes nära Bradford och att årtalet skulle ha varit 1853). Den gamla engelska terriern är känd från många tavlor, den var inte så stor och har på bilderna nästan alltid kuperade öron. Utterhunden bör ha satts till inte bara för att avkomman skulle arbeta bättre i flodvattnet utan också för att man skulle få fram ett ökat format.
Det kan naturligtvis inte uteslutas att man här och där gjort ytterligare ”tillsatser” (t. ex. av bullterrier för att erhålla hundar med större stridbarhet). Några har hävdat att airedaleterriern kom fram enbart genom en renodling av den nämnda gamla engelska terrierrasen. Efter att ha läst allt tillgängligt material är jag dock beredd att våga en slant på att åtminstone också utterhunden bör tillskrivas en del av äran.
I en ganska begränsad del av Yorkshire, på småorter som Bingley, Otley, Shipley men även i städer som Leeds och Bradford tycks man snabbt ha blivit intresserade av den här nya terriern. Man gav den gärna lokalt anknutna namn, Bingley-terrier, Otley-terrier, även Waterside-terrier.

Första utställningen 1864. Hundutställningar i blygsam form tycks ha förekommit tidigare än man förut vetat om. Den första utställningen i den dalgång där floden Aire flyter fram, alltså i själva Aire-dalen hölls i Keighley 1864. Där fanns en enda klass för strävhåriga terriers och i den deltog förutom den ras som till allt utom namnet var den tidiga airedaleterriern även foxterriers, dandie dinmont terrier, bedlingtonterrier och början till det som skulle bli den lilla yorkshireterriern.
Utanför Yorkshire var den nya rasen länge inte alls känd, men inom detta grevskap fångade den snabbt intresset och det kom många hundar till de allt tätare utställningarna under denna hundutställningssportens genombrottstid.
Vad dömde man efter? Den första rasbeskrivningen är inte daterad men tycks stamma från mitten av 1870-talet. När den publicerades i Vero Shaw’s ”Illustrated Book of the Dog” hade en ev tidens mest aktiva förkämpar för rasen, en Reginald Knight, åtagit sig att i december 1879 samla underskrifter från tjänstgörande domare som förpliktade sig att ”samtycka till ovanstående standard och grunda sina beslut på den”. Elva skrev under. Det blev sedan en del rabalder om detta och somliga påstod att standarden var skriven så att den skulle passa in på Mr Knight’s egen hund ”Thunder” som tävlade ofta just då.

THUNDER uppges, med rätt eller orätt, ha stått modell för airedaleterriernas första rasbeskrivning. (Ur Vero Shaws ”Illustrated Book of the Dog”, 1881).

Denna första standard, ganska kortfattad, skulle gott kunna duga idag. Det enda som avviker markerat är uppgifterna om hundens vikt. Den fick för hanhundar vara så låg som från 18 upp till 25 kg och för tikar från 15,5 till 22,5 kg. De små hundarna av rasen var alltså verkligen små, vilket är av intresse för den långa diskussion om storlek på sina håll – särskilt i USA – pågår än idag.

Det blev Airedale Terrier. Ungefär samtidigt fördes en debatt som fick avgörande betydelse för rasens namn. Hugh Dalziel, ett av de stora essen i brittisk hundsport, publicerade 1879 en artikel där han pläderade för att man skulle benämna dessa allt populärare hundarna antingen som Bingley Terrier eller Watersid Terrier. Det blev ingetdera men genom Dalziel givit debatten en puff bestämde man sig för Airedale Terrier, delvis som en eloge åt Airedale Agricultural Show i Keighley, som så troget hållit rasen med utställningsklasser.

NEWBOLD JACK, vinnare på många tidiga utställningar men av okänd härstamning. (Från en gravyr i ”British Dogs” av Hugh Dalziel, 1889).

Detta blev genombrottet. 1883 fick rasen för första gången egna utställningsklasser under sitt nya namn, som den inte behövde dela med någon. Nu spred sig dess rykte också utanför Yorkshire. Samma år fanns det tre klasser för airedaleterrier på den stora National Show ända nere i Birmingham och året därpå kunde rasen tävla på den engelska kennelklubbens egen utställning i London. Ytterligare ett år senare, alltså 1885, accepterades den av The Kennel Club som en självständig ras i dennas stambok.
Airedaleterriern hade anlänt för att stanna. Och var och en förstår hur besvärligt engelska National Airedale Terrier Association (f. ö. en trots namnet högst internationell sammanslutning med åtskilliga skandinaviska medlemmar) hade att fastslå när rasens 100-årsjubiléum bäst borde firas.

Airedaleterriern i Sverige – Premiär redan 1894

Den allra första championhunden bland alla raser i Svenska Kennelklubbens första stambok var en airedaleterrier. Champion Reliable, stamboksnummer 501, hette han.  Född i England 1891 efter Ch Colna Crack undan Nell, segrare fem gånger i England, vidare i München, Randers i Danmark och på Kennelklubbens utställning i Stockholm 1894, vilket torde ha varit första gången en airedaleterrier ställts ut i Sverige. Ägare till Reliable var godsägare Edvard Hallin, Aspö, Skövde, en pionjär som fortsatte att ställa ut sin hund till dess den var nio år.
Fortsättningsvis kom våra flesta airedaleterrier in från Tyskland, ibland också från England. 1911 hade man nått så långt att det på en utställning visades inte mindre än 13 airedaleterrier.

FÖRSTA SVENSKFÖDDA CHAMPION: Det var som sig bör Richardis Sörvik som fanns bakom den förste airedaleterrier-champion som föddes i Sverige – Ch Bolschevik Roederich, född 1919 efter de från Tyskland importerade Jagello de Bergerac och Cilly vom Erfttal. Le gärna åt Bolschevik, men le vänligt och beundra hans topplinje, bakställ och fina muskulatur. Bolscheviks kullbror Jazz Roederich blev Sveriges champion nr 2.

1912 ett betydelsefullt år. Det olympiska året 1912 blev sedan betydelsefullt i de svenska airedaleterriernas historia. Då bytte den unga skånskan Richardis von Schwerin till sig en airedaleterrier i utbyte mot en collie som hon hade. Senare känd som fru Richardis Sörvik förblev hon sina ”Roederich” airedaleterrier en ledande och drivande kraft i rasen genom 60 år. Hennes insats torde vara unik i svensk kennelhistoria. Hon ägde i eminent grad det som kallas ”breeder’s wisdom”, ett sjätte sinne för vad som kunde vara de rätta kombinationerna. Hon var utbildad konstnär, såg på hundarna med artistens ögon och hade om varenda hund hon mötte en oförgriplig mening, som hon aldrig dolde. Att räkna upp alla hennes vinnare, eller ens några, är en omöjlighet. Efteråt kan det kanske sägas att hon tidvis lätt överdrev ädelhet och elegans på sundhetens bekostnad (hon var emellanåt medveten om detta och det var bl. a. därför som hon 1937 från England köpte in den mycket välställde – utöver alla andra förtjänster – Aislaby Bertric, vilken alltjämt räknas som en av rasens allra främsta avelshundar någonsin). Tre döttrar Sörvik tog sedan vid med märket Roedrichs airedaleterrier-uppfödning, två av dem, Aase Cornéer och Gudrun Sörvik-Jansson, i olika perioder ytterst framgångsrikt.

DEN UTOMORDENTLIGE BERTRIC: Det togs aldrig något riktigt bra fotografi av Ch Aisalby Bertric, den utomordentlige avelshunden som kom från England till Sverige 1937. Men hans ägare Richardis Sörvik var inte endast en sällsynt skicklig airedaleterrier-uppfödare utan också en av de bästa hundporträttörer som vårt land haft. Detta är hennes bild av Bertric.

Det fanns ännu en oerhört lång uppfödargärning inom den svenska airedaleterriersporten. Fru Carin Boman-Lindhé som daterade sin ”Mountebanks” kennel från 1922. Hon hade flera ”stora” perioder i rasen och fast hon så småningom grenade ut sin uppfödarverksamhet till många olika hundraser, hade hon alltid en stam av goda airedaleterrier i gång.

SVENSK UPPFÖDNING, MODELL 1925: Ett av de stora namnen i svensk airedaleterrierhistoria, Carin Boman-Lindhe (nr 2 fr.v.), visar här en ”Mountebanks” uppfödargrupp i Stockholm 1925. Fadern hette Ch Sinnfein Roederich, modern Ch Batzeba av Cara (hund nr 3 fr.v.)

Bland fler nu bortgångna uppfödare som var verksamma i långa och framgångsrika perioder fanns fröken Valesca Biehl (”Hunneskärs”, en stor kennel på 1930-talet), Emil Nilsson i Djurslöv (”Önsvala” – hans största vinnare var Ch Önsvala Stepman), Nils Horney (”Vinlands”), Elfe Tegnér (”av Saxa”), Carl-Olof Jungefeldt (och hans fru Erna som var en anlitad domare på många raser) med kennel ”Jungfältets”, en ytterst flitig importör av engelska hundar.

Slagkraftiga kennlar. Gunnar Arvidson hade med sina Trottens-hundar på slutet av 1930-talet och nästan hela 1940-talet en av de slagkraftigaste airedaleterrierkennlar som funnits i Sverige. Tyvärr tappade uppfödaren senare helt intresset. Den av honom uppfödde Ch Trottens Trots Allt, nämns alltjämt med respekt, en stor, kraftig hund (efter Aislaby Bertric), flerfaldig Best-in-show-vinnare och själv en betydelsefull avelshund.
Genom många år sände Ulla Timander (”Memphis”) fram goda vinnare. Den i så unga år bortgångna Barbro Söderberg (”Redline”) var på 1960-talet på väg att bli en stöttepelare för rasen – man minns särskilt hennes Ch Redline Esquire. Denna texts författare (Stig Ahlberg) var länge verksam med sina ”Ragtime”-hundar, liksom med åtskilliga engelska importer, som hållit fram airedaleterriern i de svenska utställningsringarna.

Texten publiceras med tillstånd ur Stig Ahlbergs bok Terriernas Kung. (Med vissa redaktionella korrigeringar då personer nämns i livet men som sedan boken skrevs gått ur tiden)